Boken utspelar sig i ett helt vanligt samhälle i slutet av våren. Det är bara en månad kvar till studenten och allt är allmänt bra. Det är bra, iallafall tills det händer en tragedi på skolan. En kille tar livet av sig. Lisen, som är en av eleverna där, tar nog den här händelsen på ett annat sätt än de flesta. Även fast hon inte har någon som helst relation till killen börjar hon skriva brev till honom. Det är nämligen så här att Lisen själv har haft tanken att göra slut på sitt liv, så när hon får reda på att det är någon som antagligen har haft liknande tankar som hennes, tar hon hjälp av det. Hennes liv består av konstant blygsel och rädsla, något som hon har det enormt jobbigt med. I de här breven skriver Lisen om sina känslor och tankar, om allt som hon känner att hon inte kan berätta för någon annan. Hon skriver även om en viss person som har fått ett stort intresse för Lisen och som aldrig slutar ringa eller smsa.
När jag väl hade börjat läsa boken kunde jag verkligen inte lägga den ifrån mig. Man ville alltid veta vad som hände på nästa sida. Jag tror att det är dels för att författaren lyckades göra så att budskapet i varje mening framgick, vilket gjorde att boken blev hundra gånger mer intressantare. Eftersom jag själv är ungefär i samma ålder som huvudpersonen kan jag relatera till vissa tankar och känslor som beskrivs.
Det var nog inte en enda gång som jag tyckte boken var långtråkig eller att jag ville sluta läsa, utan den här boken rekommenderar jag starkt, speciellt till människor som är i tonåren. Men också till dem som själva kanske inte mår så bra och sitter i en liknande situation som Lisen i boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar