måndag 2 juni 2014

5 juni

Helt sjukt, känner mig så lycklig. Jag tog mod till mig och berättade allt för Lina idag. Sen hon kom hem till mig, stod därutanför dörren på vår gamla båt, hon, finaste snällaste Lina i nian, och sa till mig, den nya konstiga killen med stort hår och luffarkläder i sjuan, att hon var kär i mig, har jag både längtat och plågats över att våga prata med henne. Tänk om det var försent. Jag var i chock, tankarna stod still, ville prata men läpparna rörde sig inte, det kom inget ljud. Hjärtat slog snabbare och jag fick panik över att bara stå där som ett fån, men det var omöjligt, hon vände sig om och gick. Jag kände mig både full av lycka men tom inom mig samtidigt. Trodde aldrig att just hon skulle vara kär i mig! Hade varje gång vi hälsat i korridoren känt pirret i magen, och varje gång vi pratat förstått att det var något speciellt med just henne. När hon nu sa att hon hade känslor för mig, blev jag så chockad att jag inte kunde svara, att jag faktiskt älskade henne tillbaka.

Men idag, på festen i parken, hittade jag henne, gömd bakom en sten, helt ensam, så fin i sin röda klänning, och jag berättade allt. Vi bara kollade på varandra, och båda började le, det var en sån underbar känsla, att inte säga något, men förstå hennes tankar, hur lycklig hon blev, hur lycklig jag blev när hon blev lycklig. Hennes ögon som förstorades av både förvåning, lycka och lättnad när jag berättade att "flickan från Indien på min vägg" inte var min tjej. Vi gick till dansbanan, dansade, tryckte henne nära mig, hon ville vara nära mig, det kände jag, gav henne en puss, en fin försiktig. Vi gick ganska snart hem och när vi var själva blev det plötsligt lite pinsamt, båda gick långt ifrån varandra fast vi visste att båda ville gå så nära varandra som möjligt, då plötsligt ramlar hon, jag märker att det är med flit men tycker det är så himla gulligt! Jag fångar henne och vi båda ramlar och skrattar. Där ligger vi, ingen reser sig, känner hennes läppar som söker sig till mina, vi låg där länge, folk gick förbi, vi brydde oss inte, hennes kompis Carro stannade och kollade på oss och log lite, men ingen av oss brydde sig. Vi bara brydde oss om varandra, våra läppar som åt upp varandra, att utforska varandras munnar, allt var underbart. Ville aldrig att det skulle ta slut. Men till slut så sa vi hejda, kysstes lite till, och gick sen åt olika håll, men med samma lyckliga känsla inombords.

Rebecka

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar