Mördare utan ansikte

Boken jag har läst heter Mördare utan ansikte som är en kriminalroman skriven av Henning Mankell. Boken handlar om kommissarie Kurt Wallander, hans kollegor, tre mord och Kurts familj. Man får följa med honom överallt, när han är sitter på kontoret, när han rycker ut i uppdrag, när han hälsar på sin pappa och när han blir kär i sin kollega. Just att man får följa med honom överallt och att de inte lämnar någonting utanför tycker jag är en bra sak med Kurt Wallander-böckerna, man får en klar bild av hur hans liv ser ut. Man får även reda på hur han är som person med hjälp av beskrivningarna som finns i böckerna och vad han gör, t.ex att han dricker sprit nästan varje dag. Dialogerna är skrivna båda i direkt och indirekt format och det är ganska gammeldags språk. Man får en klar bild av hur samhället såg ut då, boken skrevs 1991 då det var krig i Somalia, Jugoslavien och möjligtvis Irak också. I boken handlar det ganska mycket om art Kurt Wallander blir sur över att det kommer in så många invandrare i landet, att människor blir oroliga och verkligen nu när man tror att det är en mörkhyad som utfört dubbelmordet i Lenarp.

Jag hann egentligen inte lägga märke till så många speciella saker med boken då man blir helt uppslukad av den, men några saker har jag kommit fram till. Henning Mankell skriver tretti och femti i sina böcker istället för trettio och femtio, jag känner på mig lite att det är hans sätt att skriva så det är väl hans stil att skriva på. Jag själv tycker inte om att han skriver så då jag är lite pedant när det gäller stavning och vill att det ska vara rätt, dock kan det kanske vara så att man stavade på det viset för länge sen när böckerna skrevs, då förklarar det saken. En annan sak jag störde mig lite på var att han skrev namnen hela tiden, han skrev nästan aldrig "han","hon" , "hans" eller "hennes" så det blev ofta att namnen upprepad många gånger vilket blev lite utjatat. Nu för tiden får vi lära oss att inte upprepa ord för mycket i texter men Henning gör tvärtom, dock kan det också vara en del av hans stil att skriva på.

Några saker jag hann märka som jag gillar med boken är att den för det första är ganska kort, om man verkligen sätter sig ner och koncentrerar sig på läsningen så kan man läsa ut den på en kväll. Henning Mankell skriver även med väldigt lätt språk, det var inte en enda gång som man behövde slå upp ett ord eller fråga någon annan. Om det var något svårt ord så slank han in förklaringen inom några meningar. Dessa saker gör att det även är lätt för människor med lässvårigheter att tycka om och kunna läsa boken! En annan sak jag gillar är att det är väldigt bra beskrivet, så fort något händer så beskrivs nästan minsta lilla sak så att man lätt kan bilda sig en bild av vad det är som händer och hur det ser ut, även fast alla får olika bilder av samma text. Det är även mycket känslor med vilket gör att man blir lite känslomässigt inblandad, och det gör ännu mer att man kommer in i boken. Avslutningsvis tycker jag om hur det nästan aldrig står stilla, om det inte händer så mycket med själva brotten så är det något som händer i hans privatliv, att hans pappa rymmer hemifrån i hopp om att han ska till Italien, att han sörjer över sin frånskilda fru eller liknande.

Boken har enligt mig fem budskap, lita på magkänslan, aldrig ge upp, förlåta sig själv, gå vidare och att ta vara på det man har.
Redan i början av boken fick de en ledtråd om att mördaren var mörkhyad och att det handlade om pengar. Han letade igenom alla banker, letade efter den mördades hemliga son, letade igenom många flyktingförläggningar osv. Tillslut fanns det inget mer att leta efter men han gav inte upp. Ett halvår senare hittade de mördarna som var mörkhyade. Han hade haft rätt hela tiden och han gav aldrig upp. Innan de hittade förövarna misstänkte han även att sonen skulle ha utfört precis mordet (precis som jag) och han försökte häkta honom, men det var fel person. Han gick och grubblade över det länge, efter ett tag sa hans kollega att han ändå hade tagit fast de rätta förövarna tillslut vilket fick Kurt att förstå att han hade lyckats och han förlät sig själv. Budskapet om att gå vidare handlar om hans fru Mona som skilde sig ifrån honom och som han var otroligt ledsen över, men tillslut kom han över henne och blev kär i en annan. Hans kollega fick i slutet av boken prostatacancer och hade inte länge kvar att leva, det fick nog Wallander att inse hur bra han hade det, att han skulle ta hand om sig själv och sin familj innan det var för sent./ nikita