Vattenänglar

Jag har nu läst ut boken Vattenänglar, skriven av Mons Kallentoft. En väldigt spännande och intressant bok. Jag tyckte att känslan i boken var ganska dyster och nedstämd. Men det var nästan det som gjorde boken bra. För att det gav mig ett intryck på hur trasig en själ kan vara, hur ett samhälle kan vara så förstört. Så levande men ändå så dött. Mycket som gjorde att jag tyckte det här, var korta meningar som "Vem är jag?", "Varför fortsätter jag?" "När ska det bli min tur?" och "Hur länge orkar man?" osv. Man blev verkligen insugen i deras verklighet. Men sen fanns det delar som blev lite långtråkiga. Till exempel mer i början av boken. För då hade de inte så mycket ledtrådar än och gick då självklart på det de hade. Men jag tyckte att det var ganska uppenbart att inget av det de trodde i början var orsken till mordet och försvinnandet. Så på det sättet ville jag mest bara komma vidare i boken så att det hände något.
Språket i boken var väldigt lätt och vardagligt vilket jag tyckte om för det kändes mer äkta då. Författaren använde sig även mycket av inre monologer som gjorde att man uppfattade allt på ett helt annat sätt, man blev liksom insläppt i deras huvuden.
Men dock så vet jag inte om boken hade något riktigt budskap. Det var mycket om att de hjälpte varandra att ta sig framåt i livet eller att alla åtminstone behövde någon som trodde på den. Oavsett om det var en själv eller någon annan. För att så fort det var någon som körde fast, även om det var i jobbet, sig själv eller i familjen, så var det någon som var där och fortsatte att tro på den.