Den här kvällen, då är det fest på Folkets park, och min stora kärlek kommer vara där. Den där tjejen som bara är min, hon med mellanlångt, brunt, vackert hår. Sånt där hår som man bara vill dra händerna igenom och rysa när hårslingorna sakta glider ur handen mellan fingrarna. Hon som för alla andra är en vanlig tjej, men som för mig är hela min värld, hela min musikaliska, tråkiga och mysiga värld. Det enda jag kan tänka på är att få ligga i min lilla hytt i slutet av våran gammeldags holländska husbåt med Lina i mina tunna armar under filten som mormor stickat. Lina Karin Berglund, min Lina, eller? Ivar Berglund, då låter jag som en sån där rynkig gammal gubbe som kämpar sig fram med rullatorn mellan gatorna i vår lilla stad. När det ser ut som varje sten på kullerstensgatorna är ett berg att bestiga. Men det är väl ganska ok ändå.. Om en timme börjar festen.
Jag ser framför mig hur jag kommer dit, musiken dunkar, från de svarta stora högtalarna, som har hela parken som sin publik, till mina fötter som står på det gräset som just nu har flera hinder personer att lyfta, ända in i mitt hjärta, mitt hjärta som bara dunkar för Lina. Jag ser henne, där på golvet med alla nior som är alldeles överväldigade över att få sluta nian, alla gymnasieelever som har plankat in med några stupfulla tjejer dom har raggat upp, och med allt annat folk inne på parken. Alla är där, men jag ser henne, det blir slowmotion och som i Birkareklamen, en hel sjö med fulla tonåringar och där mitt i står min fina Lina, hon står och rör på sina små höfter på dansgolvet,lyfter fötterna från marken varannan sekund och hoppar upp i den tjocka luften av rök, äcklig andedräkt och svett men ändå ser ut som en ängel. Min ängel, men hon vet inte om det, jag går fram och kysser henne. Som i en film, långsamt och försiktigt...
Jösses festen börjar om tio minuter! Önska mig ett gott lycka till min kära dagbok, min bästa vän som håller alla hemligheter bakom lås och bom, hejs.
Nikita
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar