Linas dagbok - Hur kär får man bli?

12/09 - 04  Fredag     Kl: 21.47

Idag har en enorm tyngd som väger ton lyfts bort från mitt bröst. Det klämde på min bröstkorg så att jag inte ens kunde ta ett litet andetag utan att det gjorde så sinnessjukt ont. Och nu vågar jag andas igen. Jag kan andas igen!

När jag var på väg ner mot parken i den kyliga luften och de orangea löven som låg utspridda på gatan och på det fortfarande ganska gröna gräset så såg det folktomt ut i parken och jag släppte Tarzan, men det jag inte visste var att det stod någon nedanför slänten bort mot ån. Jag såg att Tarzan stod och kelade med en person i mörk luvjacka. Personen vände sig om och gissa vem det var... Adam! Vi pratade lite om Tarzan, vi pratade också om Adams förra hund, Pucko (lite konstigt namn tycker jag). Vi började prata om att Pucko hade flyttat till en annan familj för att Adams mamma blev allergisk. Efter det började vi prata lite om min mamma och att hon stack till Bryssel, vilket Adams pappa också hade gjort (skumt!). Redan när han ställde första frågan om min mamma så kände jag hur gråten började samlas i halsen. En sak som Adam sa ekar fortfarande i mitt huvud: "Farsor sticker, det har man ju hört. Morsor sticker inte.". När han sa de där orden så kände jag hur all ilska kom upp, all ilska mot Marie, all ilska mot Kasper och all ilska mot mamma bara kom som ett bombnedslag. Jag brast ut i tårar, jag trodde att Adam skulle gå för att det blev för skumt, men det gjorde han inte, han la sina armar runt om mig och jag grät mot hans hals. Det kändes som att han var min bror. Och vi äntligen hade hittat varandra. Jag berättade allt för honom, verkligen allt. Allt om mamma och allt om Marie och Kasper. Det var så enkelt att prata med honom. Efter vi hade pratat en lång stund så kollade jag på klockan. Fem över sex! Jag hade helt glömt bort Andreas. Jag tog tag i Tarzan, sa hejdå till Adam och jag sprang för kung och fosterland. Och såklart när jag bara hade en liten bit kvar så ska jag ju såklart snubbla... Jag gjorde illa vänster knä och höft rejält men jag försökte att inte visa det.

Nu orkar jag verkligen inte skriva mer, det va en enormt känslosam dag, skriver om Andreas och breven från mamma senare.

Matilda